Det har uppmärksammats att en resenär som köpt ett s.k. Accesskort som är betalningsmedel inom Stockholms län, och satt in ett större belopp på kortet efter några veckor blivit berövad på det insatta beloppet.
Det beror på en rutin som byggts in i SLs biljettsystem. Detta redovisas i en artikel i DN, 2013-10-31. Rutinen innebär att pengar som satts in på ett kort som sedan inteanvänds omedelbart utan blir oanvänt i 60 dagar helt enkelt konfiskeras av SL. Saldot nollställs och pengarna tillfaller SL.
Detta är givetvis helt i strid med alla rimliga etiska regler. SL hävdar att den som upptäcker detta kommer att få ersättning, om man kontaktar SL. Med tanke på att det är omöjligt för en privatperson att veta hur mycket som finns på ett Accesskort bör denna situation inte vara alldeles ovanlig. SL försvarar sig med att man inte vill "ha en massa oaktiverade kort ute och skramla".
Istället för att slopa denna orimliga regel talar SL om att överväga ifall tiden skulle kunna förlängas. Det enda rimliga är att pengarna finns kvar på kortet. Man ska inte behöva anhålla om att få använda det betalningsmedel som man skaffat för att resa inom Stockholms län. Om resenären vill ha tillbaka pengarna så bör man kunna få det, eftersom SL har fått låna pengarna. Ingen resa har gjorts. SL ska i så fall betala tillbaka den skuld som man i så fall har till den resenär som aldrig gjorde sin resa - möjligen med avdrag för en mindre expeditionsavgift.
Att bara föreställa sig att man kan lägga beslag på pengarna är stötande. Detta är inte god sed. Även banker betalar ut pengar som är insatta på gamla konton. Fast bankerna betalar ränta på pengarna.
